och det är lång väg ner och du skulle aldrig rammla mer

hur kan en sån här exrem känsla framkomma.
emelie och tobias sover brevid mig och jag lyssnar på håkan. ljusen är tända och det är deras sista natt. jag vet att jag kommer se skåningarna igen men endå. det är slut på en epok.

fuck. varför existerar sånt här.
en vecka fyld av hejdå.
en vecka fyld av ångest. en månad fyld av uppbygnad till en grov ångest.

jag älskar mitt liv som jag haft med dom människorna som jag nu tvingas att ta farväl till.

tack för allt.
tack för den tiden som jag har haft chansen till att deltagit i.
tack

sov gott.
nu ska jag pussa godnatt på emelie och tobias i min soffa en sista gång.
för dom kommer aldrig mer att sova i min soffa på boulevard voltaire.