And no, I will never speak of days, cause i know you wont count them.
And til the terror of our time Could forgive us as lovers Oh, lets break some hearts....
And no i will never speak of ways 'cause i know you wont try them But all the weapons raining from the sky will be ours to embrace And the cold sky will write us a song But will we ever confess what we've done Guess we're still kids on the run.
hemma i svealand. träffade min finaste igår, drack te och åt chips och dipp i hennes mysiga lya. pratade om allt vi missat. det var fint. har inte velat gå utanför dörren idag. känner mig rätt likgiltig till allt. önskar nog att jag helst var i ett annat land, i en annan stad. jag antar att det kommer kännas så ett tag framöver. tomt. det känns som att gå runt med ett hål i sig, som ett jobbigt break up. jag är i min stad men jag känner mig allt förutom hemma i den. jag vill inte sätta mina fötter på marken. jag blir förvirrad av att alla pratar svenska. är påväg att hoppa på dom och säga "åh, är du från sverige??!" sov i long hop tröjan i natt. den luktade som mitt hem. jag ska aldrig tvätta den. drömde att mamma, jag och tim skulle åka till paris. att hon hade bokat hotelrum på the highlander.. jag var överlycklig. det var konstigt att sova ensam, vakna i en tom lägenhet. men det var faktiskt rätt skönt, det gick bättre än förväntat. ska träffa jennifer snart, få min nyckel, jag har inte ens en nyckel till den lägenhet jag faktiskt bor i nu. och kramas med fjärten såklart. det är kallt här och allt jag vill just nu är att skaffa mig ett jobb och dra från den här staden igen. och nog fan i helvete ska jag göra det alltså.
jag har minnena, låtarna, bilderna, och alla dom fantastiska människorna kvar. det är som vi alla har sagt. det här är inte hej då. för vi vet att vi alla kommer ses igen. tack gode gode underbara gud eller jesus, eller vem jag nu ska tacka, för den här tiden. jag skulle hellre kapa av min arm än att byta ut allt jag haft här. fantstiska, finaste finaste paris. tack alla för allt.
sådär, nu är allt nerpackat i tre resväskor. imorgon runt tre tiden tar vi förmodligen en taxi till luxenburg för att sedan ta rer ut mot charles de gaulle. och vidare mot svealand, stockholm stad, södermalm, hornsgatan. mitt hem men endå inte mitt hem. mitt gammla hem. mitt nya hem. i veckan sa jag hej då till carl, hilma och pernilla. carl satt med yougurt runt hela munnen och förstod inte så mycket alls, men jag gav honom en puss på huvudet och vände snabbt om. hilma ville inte säga så mycket. inte kramas heller. hon ville bara åka skidor under mina ben. jag tror att hon var lite ledssen. Pernilla, det hjärtegullet, som hjälpt oss så mycket med deposetionen och madamme ragge.. och allt. jag gav henne fina blommor iallfall. jag och mamma har haft fina dagar i värmeböljan, denna extrema svettiga värmebölja! hon påstår dock att jag aldrig har vart så här blek i hela mitt liv, att jag ser söndersupen ut och har gått upp i vikt. det sistnämnd stämmer. allt med kärlek i rösten. min fina mamma. utan henne hadde jag nog aldrig kommit hem, hadde drunknat under någon av mina väskor. varken ophelia eller jag fattar nog att jag lämnar staden imorgon. fick höra annas röst på telefon idag. och imrogon blir hon tjugo bast. tove fyllde tjugofyra idag och vi åt picknick i luxenburg parken. jag babblar på, för att jag vet igentligen inte vad jag ska skriva. jag fattar ju inte ens själv. att jag om ett dygn befinner mig i sverige med min bästa vän. pank och lite halv tom. jag vet att jag kommer in i vardagen hemma snabbt, jag har ju levt i den förut. eller ja, hur vet jag hur vardagen ser ut hemma nu? hur är alla? hur är jag? jag har haft en hejdundrans tid, med upp och ned gångar, jag har vuxit på alla sätt och vis, alla håll och kanter, på bredden och på längden. jag har träffat helt fantastiska människor och lärt mig ett nytt språk, lärt mig leva i en annan kultur, i en riktig stor stad, med en riktigt puls, med liv och fantastika platser. en stad jag lärt mig att älska, respektera och leva i. jag vet att jag kanske kunde ha gjort bättre ifrån mig i skolan, fått bättre på proven, gjort alla mina läxor, att jag kasnke kunde ha sparat mer pengar, kanske kunde ha druckigt mindre vin, rökt mindre ciggaretter, diskat mer, haft mer ordning på mina kläder, tagit bort mitt hår ur duchen, blivit mindre full, undvikigt att falla för äldre killar med flickvänner, osv osv. men ska jag vara ärlig så ångrar jag inte en sekund. inte ens bråken och tårarna. för jag har verkligen fått ut något så otroligt fint av allt. jag kommer alltid att minnas den här tiden och jag har träffat människor som jag älskar av hela mitt hjärta. jag vet att jag nte ska vara ledsen,att jag istället ska se på det som att jag har haft en underbar tid och vara jävligt glad över det. och det ska jag också försöka. jag kommer sakna staden så otroligt mycket, alla platser, alla sma brasserier, cafeer och fik överallt, språket, det otroligt vackra språket, alla barer och ställen vi alltid gått ut på, bugsys, high lander, long hop, truskel, pop in, osv. jag kommer till och med sakna skolan, klassrummet och min mongo klass. jag kommer sakna att leva tillsammans med anna och op, jag kommer sakna att aldrig behöva vara ensam, att alltid vakan upp med någon brevid sig, att bara veta att någon är i nerheten, utan att man behöver prata eller säga något, våra nätter, våra förfester på rue de steinquerke, våra sjuka veckor på bulevard voltaire, jag kommer sakna vinet, skratten, berusningen, sången, tårarna på taket, dush partyn med filip och op, sitta i underkläder med vin på våran bakgata tidigt på morgonen, jag kommer sakna långa diskusioner med ljus, att vandra i paris, att sitta vid sienne, att åka på en svettig trång metro, att prata jätte mycket franska efter några glas, att träffa nya spännande människor, att ha lady gaga på repeat, att sitta i fönstret och kolla in på granen och röka cigarett efter cigarett. jag tror att jag kan hålla på i en evighet.
det är slut på en era, nu kliver jag in i nästa. jag kommer att ha en bra sommar med mina älskade och otroligt saknade vänner där hemma. jag kan knappt bärga mig för att omfamna dem. nu ska jag röka min absolut sista kvälls ciggarett i mitt fönster. för sista gången. vi ses imrogon sverige. vi ses snart igen frankrike. glöm inte bort mig.
hur kan en sån här exrem känsla framkomma. emelie och tobias sover brevid mig och jag lyssnar på håkan. ljusen är tända och det är deras sista natt. jag vet att jag kommer se skåningarna igen men endå. det är slut på en epok.
fuck. varför existerar sånt här. en vecka fyld av hejdå. en vecka fyld av ångest. en månad fyld av uppbygnad till en grov ångest.
jag älskar mitt liv som jag haft med dom människorna som jag nu tvingas att ta farväl till.
tack för allt. tack för den tiden som jag har haft chansen till att deltagit i. tack
sov gott. nu ska jag pussa godnatt på emelie och tobias i min soffa en sista gång. för dom kommer aldrig mer att sova i min soffa på boulevard voltaire.
Så säg som det är för den här gången krävs det mer innan jag öppnar armarna förlorar migoch känslorna faller frittpå midnattsgatornaför vem skulle bry sigom våra hjärtan blev förstörda? Men allt det här vänder sig in i mig
Och du är det finaste jag vet när allt annat här är falskt och fel och jag går bara ner mig för det är så jag säger det du är det finaste jag vet
